Koala

Ett år.
Vad händer på ett år kan man fråga sig, allt svarar jag.
Ett år av smärta sorg och ilska. Ett år av glädje milstolpar och utveckling.
För alltid ett hål och en ovisshet som slipar mitt hjärta med grovt sandpapper för att gång efter gång skölja över det med sprit. Jag finns inte.
Att föralltid skylla på någon annan är otänkbart men oifrånkomligt då du stal min trygghet. Lämnad. Spottad på.
Det handlar inte om mig, det gör det aldrig. Min smärta spelar mindre roll för jag påverkar ingen annan än mig själv.
Amanda är för alltid fördärvad i en kropp som likt reumatism skadar leder, blivit söndervärkt av sorg.
Ditt liv är säkert fantastiskt i din skola, med din man och dina barn och djur. Jag skriker tills jag spottar blod. Och ingen ser.
Saknar du
Ångrar du
Min önskan att av någon anledning dö så att du måste få veta, så att dom andra får dig tillbaka. Patetiskt och galet. Men frestande och lätt. 
Varför hör jag inte av mig då. Jag är förlamande rädd.
Jag behöver dig i mitt liv och jag önskar mig min familj igen. Jag är inte liten längre, men min sorg sliter sönder allt. Jag är nyfödd, hjälplös och dränkt. På kanten till livet och på min egen dödsbädd. 

RSS 2.0