Old stuff
Det är vägen som betyder.
Du kan inte få något utan att göra något, du kan inte dela och spara.
Du måste ta dig framåt genom att kämpa, så se till att njuta på vägen dit.
Njut så länge du kan, för att det är resan som betyder.
Målet är bara den korta delen i slutet, det är resan som är DET.
Vem kommer ihåg dom sista delarna av livet, dom delarna då man redan var framme?
Det man kommer ihåg är vägen dit, resan, längtan.
Sorgen, smärtan, lyckan, glädjen.
Alltihopa finns med på resan, i en härlig sammansatt blandning.
Mer av vissa saker, kanske mindre av andra.
Men dom gånger som det härligaste kommer, det är dom gångerna man kommer ihåg.
Efteråt.
Som en chokladask.
Du kommer ihåg dom äckliga bitarna från förra julen, och aktar dig för dom.
Men smaken utav dendär speciella biten, det är den som känns starkast, den godaste.
Men mycket utav lärdomen kommer med dom jobbiga och äckliga bitarna.
Därför går det inte att hoppa över resan, direkt till det goda.
Utan det äckliga, inget gott.
Men det goda är det man kommer ihåg den sista tiden i dethär livet.
Ingen tänker på det jobbiga.
Alla tänker på det glada, det goda.
Men hur skulle man veta att det var gott om man inte träffat på det äckliga och obehagliga?
Det är resan som är målet, inte målet självt.
Det är resan man kommer ihåg.
Det är vägen som betyder.
Amanda
Det här var nånting jag skrev den tjugosjunde April 2006. I efterhand liknar den en Karin Boye text, en text jag inte läst innan jag skrev det här. Det är roligt, att jag och Karin Boye formulerade oss på samma sätt även fast hon är långt före min tid och var långt mycket äldrenär hon skrev. Jag har nog alltid varit en "lillgammal" brud som det så käckt heter.
