AMANDA

Jag sitter vaken. Det är natt. Men inte är jag ensam för hela världen är igång. Världen stannar aldrig upp.
Att filosofera över en kopp kaffe när klockan är efter midnatt är något av det bästa jag vet, med papper och penna i handen ochmusiken strömma ut högtalarna. När kroppen börjar bli trött så att basen känns in i ryggen fast volymen är låg.

Jag älskar musik. Jag älskar takten, jag älskar att tänka på personen vars händer glider över strängarna på en gitarr och får den att längtansfullt kvida. Gör gitarren mänsklig genom sina fingrar. Vackra vemodiga toner ur skrikande förstärkare.  För att sedan dö. Som en strömbrytare, klick så är själen borta. Gitarren är inget mer än en bit trä och stål. Människan gör instrumentet. Instrumentet gör människan. Människan för över sin ångest eller glädje till detta uttryck, detta element som väcker känslor hos andra. De känslor människan aldrig skulle kunnat få ut. Musiken gör oss till dom vi är, musiken uttrycker det vi inte själva kan uttala.
Ställ dig framför en scen, på vilken konsert som helst. Stå mitt i folkmängden och blunda och känn efter. Man kan med alla säkerhet känna känslor man inte kände innan. Personerna runt dig har alla sin relation till det som spelas, sin unika känsla. Tanken på allas energi är svindlande, och blundar du tillräckligt hårt  kan du känna den fylla dig nerifrån tårna. Så många individer, så mycket känslor. Lyssna på gitarrens gråt, känn tårarna. Och ett två tre, klick. Borta.