AMANDA

Att känna kylan i ansiktet och blåsten som överröstar musiken i öronen.

Då känns det. Det känns i hela kroppen, och även fast jag är iskall så är det helt sanslöst varmt. Jag hatar inte längre, jag älskar.

Att känna kylan är för mig något av det bästa som finns. Så många år som jag var domnad utan att känna alls. Så många år jag helt har glömt bort.

Senaste året ska jag aldrig glömma. År 2006 är det år som betytt mest av allt. Jag har haft mitt livs absolut bästa och absolut värsta stunder.

2006 har gjort mig säker på vem jag är och säker på vad jag vill. Jag känner nu att jag har ett syfte att fylla. I början av året bestod min vardag av självhat och ångest, under den sena våren och sommaren vaknade jag. För första gången i mitt liv kände jag att jag var vacker och att jag betydde något för någon. Jag känner mig själv nu. Jag vet hur jag ska hantera olika situationer. Jag tackar faktiskt dig Pappa för att du lärt mig mycket, väldigt mycket. Du formade mig, om än på ett väldigt hemskt sätt. Men utan dig hade jag inte varit den jag är. Jag hade inte känt mig själv och jag hade troligen fortfarande hatat eftersom jag svävat i någon slags ovisshet. Jag har sett saker man borde få slippa se. Men jag kan bara säga en sak: Jag ångrar ingenting. Allt ni ser i mig är avtryck från alltihopa. Och jag tycker om det. För det är under kontroll.

Syster, kommer du ihåg våren och sommaren? Kommer du ihåg när vi på något sätt kände att den glittriga trollstaven kunde hjälpa?

Kärleken som nu fyller mig är obeskrivlig. Jag har dig att tacka för så fantastiskt mycket. Ditt stöd och din person fick mig att vakna.

"Fan vad vacker du var i lördags! Dina vingar lyste alldeles kritvita och bländade mig, och solen lyste på dig..." Kommer du ihåg när du skrev det?

Ikväll när jag gick hem kände jag bara hur livet fyllde mig. Livet bubblar och brusar så mycket att jag knappt vet vars jag ska göra av mig själv. Stjärnorna och månen visar på att man är en del av någonting större utanför sin egen bubbla.

Diskussioner med mamma och Eva om livet. Om människans ständiga behov av att ständigt veta vad som pågår är helt sanslöst.

Jag vill inte veta vad som ska hända mig.

Jag vill inte, jag vill bara leva. Varenda jäkla sekund jag har.

Men en sak jag vet är att mitt liv kommer att bli det bästa någonsin, för det är mitt och ingen annans.

Amanda Ö 28 Januari 2007