AMANDA

Livet är inte som det var. Kanske inte som det borde vara.
Identitetskriser, boendekriser, relationskriser.
Kom hem från Kiruna idag. Sjukt skönt att komma bort härifrån. Minisemester i norr var vad själen behövde,
Tillbaka igen, tillbaka till alla jävla kriser.
Jag gnäller men jag är så trött.
Förtroende. Både i mig själv och till andra brister. Är jag för godtrogen eller är jag för försiktig?
Håll dig på din kant Amanda, det är säkrast på trottoaren.
Tänk om jag vill springa mitt i alla filer på en Autobahn i 190km/h.
Frågar du? Nej
Vågar jag? Nej

Jag behöver min blogg. Även fast ni kanske inte förstå så tror jag det är begripligt. Läs bara.
Allt står där.
Jag lämnar ut mig själv i beslöjade ord, rädd att blotta mina vitala delar. Rädd att lita på. Rädd att falla ner.

Jag behöver er allihopa, men fy fan vad jag är ensam. Ni är där och jag ser er. Jag greppar nästan men hindrar mig själv.
Stå stadigt på egna ben, Amanda, på trottoaren så du inte bli påkörd.
Fan ta dig. Fan ta allt.
Jag är inte bitter. Jag bara talar till er genom beslöjade ord. Rädd att erkänna, känna och stå upp.
Se mig i ögonen och berätta för mig vem jag är.

To love without beeing in love.