AMANDA

Kan du höra mig genom väggen

Se min hand, känna dess värme.

Låta fingrar leka uppå gröna ängar och djupa vatten.

Jag kan höra dig genom väggen.

Lägger min panna där jag tror du finns

På andra sidan, på utsidan.

A

Att känna kylan i ansiktet och blåsten som överröstar musiken i öronen.

Då känns det. Det känns i hela kroppen, och även fast jag är iskall så är det helt sanslöst varmt. Jag hatar inte längre, jag älskar.

Att känna kylan är för mig något av det bästa som finns. Så många år som jag var domnad utan att känna alls. Så många år jag helt har glömt bort.

Senaste året ska jag aldrig glömma. År 2006 är det år som betytt mest av allt. Jag har haft mitt livs absolut bästa och absolut värsta stunder.

2006 har gjort mig säker på vem jag är och säker på vad jag vill. Jag känner nu att jag har ett syfte att fylla. I början av året bestod min vardag av självhat och ångest, under den sena våren och sommaren vaknade jag. För första gången i mitt liv kände jag att jag var vacker och att jag betydde något för någon. Jag känner mig själv nu. Jag vet hur jag ska hantera olika situationer. Jag tackar faktiskt dig Pappa för att du lärt mig mycket, väldigt mycket. Du formade mig, om än på ett väldigt hemskt sätt. Men utan dig hade jag inte varit den jag är. Jag hade inte känt mig själv och jag hade troligen fortfarande hatat eftersom jag svävat i någon slags ovisshet. Jag har sett saker man borde få slippa se. Men jag kan bara säga en sak: Jag ångrar ingenting. Allt ni ser i mig är avtryck från alltihopa. Och jag tycker om det. För det är under kontroll.

Syster, kommer du ihåg våren och sommaren? Kommer du ihåg när vi på något sätt kände att den glittriga trollstaven kunde hjälpa?

Kärleken som nu fyller mig är obeskrivlig. Jag har dig att tacka för så fantastiskt mycket. Ditt stöd och din person fick mig att vakna.

"Fan vad vacker du var i lördags! Dina vingar lyste alldeles kritvita och bländade mig, och solen lyste på dig..." Kommer du ihåg när du skrev det?

Ikväll när jag gick hem kände jag bara hur livet fyllde mig. Livet bubblar och brusar så mycket att jag knappt vet vars jag ska göra av mig själv. Stjärnorna och månen visar på att man är en del av någonting större utanför sin egen bubbla.

Diskussioner med mamma och Eva om livet. Om människans ständiga behov av att ständigt veta vad som pågår är helt sanslöst.

Jag vill inte veta vad som ska hända mig.

Jag vill inte, jag vill bara leva. Varenda jäkla sekund jag har.

Men en sak jag vet är att mitt liv kommer att bli det bästa någonsin, för det är mitt och ingen annans.

Amanda Ö 28 Januari 2007

Det är vägen som betyder.

Du kan inte få något utan att göra något, du kan inte dela och spara.

Du måste ta dig framåt genom att kämpa, så se till att njuta på vägen dit.

Njut så länge du kan, för att det är resan som betyder.

Målet är bara den korta delen i slutet, det är resan som är DET.

Vem kommer ihåg dom sista delarna av livet, dom delarna då man redan var framme?

Det man kommer ihåg är vägen dit, resan, längtan.

Sorgen, smärtan, lyckan, glädjen.

Alltihopa finns med på resan, i en härlig sammansatt blandning.

Mer av vissa saker, kanske mindre av andra.

Men dom gånger som det härligaste kommer, det är dom gångerna man kommer ihåg.

Efteråt.

Som en chokladask.

Du kommer ihåg dom äckliga bitarna från förra julen, och aktar dig för dom.

Men smaken utav dendär speciella biten, det är den som känns starkast, den godaste.

Men mycket utav lärdomen kommer med dom jobbiga och äckliga bitarna.

Därför går det inte att hoppa över resan, direkt till det goda.

Utan det äckliga, inget gott.

Men det goda är det man kommer ihåg den sista tiden i dethär livet.

Ingen tänker på det jobbiga.

Alla tänker på det glada, det goda.

Men hur skulle man veta att det var gott om man inte träffat på det äckliga och obehagliga?

Det är resan som är målet, inte målet självt.

Det är resan man kommer ihåg.

Det är vägen som betyder.

Amanda

Det här var nånting jag skrev den tjugosjunde April 2006. I efterhand liknar den en Karin Boye text, en text jag inte läst innan jag skrev det här. Det är roligt, att jag och Karin Boye formulerade oss på samma sätt även fast hon är långt före min tid och var långt mycket äldrenär hon skrev. Jag har nog alltid varit en "lillgammal" brud som det så käckt heter.

Where are we?
What the hell is going on?
The dust has only just begun to fall, Crop circles in the carpet, sinking, feeling.
Spin me round again and rub my eyes. 
This can't be happening. 
When busy streets a mess with people would stop to hold their heads heavy.  
Hide and seek. 
Trains and sewing machines. 
All those years they were here first. 
Oily marks appear on walls Where pleasure moments hung before.
The takeover, the sweeping insensitivity of this still life. 
Hide and seek.
Trains and sewing machines. 
(Oh, you won't catch me around here) Blood and tears, They were here first.  
Mmm, what you say?
Mm, that you only meant well?
Well, of course you did.
Mmm, what you say?
Mm, that it's all for the best?
Ah off course it is.
Mmm, what you say?
Mm, that it's just what we need?
And you decided this.
Mmm what you say?
What did she say? 
Ransom notes keep falling out your mouth.
Mid-sweet talk, newspaper word cut-outs.
Speak no feeling, no I dont believe you.
You don't care a bit. You don't care a bit. 
Ransom notes keep falling out your mouth.
Mid-sweet talk, newspaper word cut-outs.
Speak no feeling, no I don't believe you.
You don't care a bit. You don't care a bit. 
You don't care a bit. You don't care a bit.
You don't care a bit. You don't care a bit.
You don't care a bit.